måndag 23 december 2013

God Jul!





Lite ödmjukare, starkare (mentalt), långsammare och en erfarenhet rikare är jag tillbaks i vardagen. Styrkan och rörligheten i benet är milstolpar ifrån vad det en gång har varit – men jag är tacksam. Tacksam över att kunna röra mej utan att hela tiden vara beroende av andra. Jag minns så bra vad det stod på en blombukett på min pappas grav ”Du sprang alltför fort genom livet”.  Den här skadan har fått mej att stanna upp, upptäcka och känna mer då farten är långsammare.  Med dessa filosofiska tankar – en riktigt God Jul och med hopp om ett lyckligt 2014!

onsdag 11 december 2013

Kinesiotejp


Jag har nu fått ett vackert rosa kinesiotejp på vaden som förhoppningsvis ska hjälpa mej att få bort svullnaden. Drömmer om att igen kunna sticka ner fötterna i festskor med 10 cm klackar och dansa omkring ;) Men till de kommande festerna får jag nog välja grova, breda skor utan klackar.....vare sej jag vill eller ej. Annars så TRAMPAR å TRAMPAR jag - beställde en billig motionscykel via nätet för att slippa ta mej till ett gym varje dag.

söndag 8 december 2013

På tumis med T

- Jag tror inte att känner igen E mera, sa T idag då vi hade varit en knapp vecka på tumanhand eftersom resten av familjen är i Vuokatti och skidar. Det kändes eländigt att bli kvar hemma - jag lovade ju redan ifjol för E att nästa år, ja då ska vi fara på träningsläger tillsammans. Nu blev det pappa som istället fick köpa både nya skidor och stavar och packa ner träningskläderna. OM 6 veckor kan du ställa dej på skidorna sa min läkare då jag senast träffade honom. Betydligt bättre än det första beskedet, men det känns som en evighet. Nu har jag städat undan kryckorna, men haltar fortfarande då jag går. Mina nya övningar går ut på att stå på ett ben (det opererade benet) så länge som möjligt och sedan att jumppa med gummiband och tänja, tänja...Förra veckan vattenlöpte och simmade jag på förmiddagarna och styrketränade på eftermiddagarna. Ibland har jag känt mej som om jag också vore på träningsläger - jag har bara liksom bytt ut idrottsgrenarna!

 
 Men vi har haft det ganska skönt med T här hemma också. Vi var på dagisets julfest som firades utomhus med stjärnhimmel, glögg, pepparkaka och fina uppträdanden.
 T skulle ju naturligtvis också skida så fort som snöflingorna föll - tur att vi har stora gräsmattor! Jag agerade tränare och filmade tekniken, för det hade hon ju hört att man gör på skidträningsläger...
Sedan analyserade vi skidtekniken, drack glögg och dekorerade kökslampan med pepparkakor och grankvistar. Nu väntar vi hem resten av familjen och MASSOR med svettiga, våta träningskläder att slänga in i tvättmaskinen!

måndag 2 december 2013

Lillajul och pepparkaksbakning

Det blev en lillajul med pepparkaksbakning helgen lång. Först hade snälla fammo gjort deg till oss som vi bakade hela lördagsförmiddagen och på eftermiddagen var vi bjudna till goda vänner där vi började med att.......BAKA PEPPARKAKOR! 

Önskelistorna skulle förstås sättas upp på dörren så att tomtenissarna kunde plocka med dem samtidigt som de kommer med några små paket. På listorna fanns allt från ridbyxor, ridspö och bilar och dockor. -Å så vill jag ha en mamma som kan gå, sa E. Vet ni vad - igår satt jag mej bakom ratten för första gången sedan mitten av september! Händerna skakade och foten ville inte böja sej tillräckligt för att jag skulle kunna pressa ner kopplingen, men efter lite övning och hopbitna tänder manövrade jag bilen. FRIHET.







måndag 25 november 2013

Omväxling i vardagen

För att få lite annat att tänka på än streching och styrketräning följde jag med E till stallet. Skönt att komma ut och få frisk luft och roligt att se vilka framsteg E har gjort under hösten. Men jag skrämde nog nästan livet ur häststackarna då jag kom inhoppande i stallet med mina kryckor. 
- Går du redan? Nej, och åter igen nej, svarar jag. Jag kan ta mej fram utan kryckor en liten bit om jag håller benet rakt ut åt sidan. Jag kan stå rakt med båda benen under mej, men mer än så tillåter inte hälsenan. Två till tre timmar per dag håller jag på och tränar (sedan jag fick gipset borttaget har jag satt ner ca 35 timmar på hälsenan) och minst lika många timmar behövs det till. Nu börjar jag förstå vad en elitidrottare menade då hon sa att rehabiliteringsträningen är mycket tyngre än vanlig träning. Och inte bara tyngre...i mitt fall också smärtsam. "Det som inte dödar, härdar". Det får vara mitt motto en tid framöver.




torsdag 21 november 2013

Pojkflickan


-Brmmmm...hörs det från rummet. Favoritfärgen är blå. Hatar klänningar, kjolar och "plingpling" som mamma och storasyster älskar. Håret ska vara fastsatt i en stram hästsvans, inga krusiduller, rosetter eller hårspännen. Lägger märke till alla traktorer, bilar och motordrivna fordon som rör sej i närheten och ropar alltsom oftast från baksätet "kör hårdare mamma". Egentligen är jag inte så förvånad över att alla teckningar som fröken ritar föreställer bilar, långtradare, bärgningsbilar, brandbilar.....

måndag 18 november 2013

Jag och mina (o)vänner!

 
Vi har tillbringat mycket tid tillsammans - sprutorna, foten och jag. Nu säger jag bye, bye till sprutorna och skulle vilja göra det med foten också. Om jag spretar med tårna så mycket jag kan är det här max vad foten böjer sej. På kvällen är foten lite mera samarbetsvillig, men på morgonen är vi tillbaka igen vid startsträcket. Värsta svullnaden har lagt sej, men fortfarande vill jag inte riktigt få på en sko på foten.


 
 
 

söndag 17 november 2013

Hårdare än sten

Imorgon har det gått en vecka sedan jag fick gipset borttaget. Det tog två dagar innan jag vågade se på benet och fyra dagar innan jag försiktigt vågade känna på vaden. Det var ingen trevlig syn  - ett magert ben, torkat och skrynkligt skinn och ett fult sår. Men det värsta var nog inte det. Att ha en hälsena som är två cm för kort känns inte sådär jätte-hejsan. Om jag tänjer fyra gånger om dagen (och då ska jag ta i så att ögonen tåras enligt min läkare) så kan jag få hälsenan en mm längre per dag. Man behöver inte vara så jätte-duktig på matematik för att räkna ut hur länge det kommer att ta innan jag kan gå igen. Nu efter sex dagar går fortfarande inte hälen i golvet. Men jag kämpar på....akillessenan är hårdare än sten men det är jag oxå ;)

lördag 9 november 2013

Ullmax och Polypro

Igen var det dags att bekanta sej med Ullmax-kollektionen för i år och det blev ett ivrigt manekängande här hemma. För kommande vintersäsong behövs det igen nya underställ, strumpor och mössor. Jag blev särskilt förtjust i det nya understället av Polypro som har blivit väldigt populärt. Den låga vikten kombinerat med god fukttransport och bra passform är några av de egenskaper som har gjort materialet populärt. Men materialet är känsligt för dragkedjor så man måste tvätta kläderna i tvättpåse för att skydda dem. Jag tror bestämt att jag ska testa ett sådant underställ.




torsdag 7 november 2013

En kladdis är aldrig fel

 

 
 
När vinden viner runt knuten och regnet smattrar på rutan passar det bra att röra ihop en KLADDKAKA. Här mitt favoritrecept - världens enklaste och snabbaste och godaste!

KLADDKAKA:

4 msk kakao
2 ägg
3 dl socker
1,5 tsk vaniljsocker
0,5 tesked salt
1,5 dl vetemjöl
1 dl rypsolja

Sätt ugnen på 175 grader. Rör ihop allt och in i ugnen ca 25-30 minuter. Servera med vaniljglass å njuut!

måndag 4 november 2013

Försök och misstag

Man lär sig genom sina MISSTAG. Jag satt och lekte och prövade mej fram med bloggens layout och plötsligt hade jag lyckats radera flera inlägg! Men jag lärde mej något nytt och är klokare nästa gång!

Jag har börjat nedräkningen tills jag får ta bort gipset - sju dagar kvar! Och åtta sprutor kvar, 34 pick har jag so far fått i magen och börjar känna att det snart får vara nog. Och så har jag gjort det som man absolut INTE ska göra. Nämligen googlat och läst om alla som brutit hälsenan och sett på alla otäcka sår och hemska, smärtsamma rehabiliteringsprocesser. Läst om hur smärtsamt det är att börja tänja ut den alltför korta akillessenan...Men tills dess gör jag lydigt mina lårmuskelövningar och HOPPAS på att kunna slänga mina kryckor till julen! De grekiska kryckorna är ingen souvenir som jag tänker spara iallafall.


fredag 25 oktober 2013

Längtar efter endorfiner

Värken har gett med sej och vaden börjar tycka att det är ok att befinna sej i den nya ställningen. Jag har börjat träna upp vänstra lårmuskeln som helt och hållet har försvunnit på tre veckor. Det är inte särskilt inspirerande att göra de här övningarna varje dag, men jag vet att det är nödvändigt. Jag saknar ENDORFINERNA, SVETTEN I PANNAN och HÖG PULS. När E igår kväll åkte iväg till skidtunneln för att inleda skidsäsongen, kändes det verkligen ruttet att veta att jag tidigast i februari får plocka fram mina egna skidor.....och det lär inte bli så långa och svettiga pass då heller. När vi hälsade på vår "gamlafammo" härom dagen frågade hon mej försiktigt - nu ska du väl inte ändå springa något mer efter det här?...  och jag såg rädslan i hennes ögon och lät bli att vara ärlig.

NJUT AV HELGEN!

tisdag 22 oktober 2013

Bakslag


Jag trodde redan att det värsta var förbi. Tyckte att jag började ha koll på vardagen, klarade av enkla hushållssysslor på ett ben och hann till och med börja träna lite armstyrka. Men, men...så skulle då stygnen tas bort och foten vridas ner i 90 grader och gipsas på nytt. Att ta bort 20 stygn var visserligen obehagligt, men inget oöverkomligt. Men när vaden vreds ner i nästan 90 grader från att ha varit gipsad i "ballerinaställning" i tre veckor ville jag helst amputera vaden. Och de följande tolv timmarna blev ett rent helv.....2 Burana 600, 2 Panacod och morfinliknande värkmedicin och ingenting stoppade smärtorna. Ibland sprang jag runt, runt på kryckorna i mörkret, ibland satt jag, ibland låg jag och stundvis satt jag med telefonen i handen och tänkte att nu ringer jag första hjälpen.
Jag har alltid haft en hög smärttröskel, men det här var nog på gränsen till vad jag klarade av. Nu hoppas jag bara på att det ska börja gå åt rätt håll igen.

torsdag 17 oktober 2013

Jämt sugen!


Läste här om dagen i tidningen "Juoksija" att en operation medför ett kataboliskt tillstånd i kroppen och att en effektiv återhämtning förutsätter att man äter tillräckligt. Kroppen behöver speciellt mycket proteiner och speciellt i mjölkprodukter finns gott om "bra proteiner". Problemet är det jag inte blir så där VRÅLHUNGRIG som då man tränar, utan är istället sugen på något smått HELA TIDEN. Jag har märkt att det blir något sött å gott varje kväll och matportionerna blir istället mindre.....Sitter och bläddrar i mina receptböcker som jag tidigare knappt har hunnit ögna igenom och planerar att testa varenda ett recept. Hur ska detta sluta :) Men skrämmande nog har mitt vänstra ben redan efter snart tre veckor krympt ihop så pass mycket att man med blotta ögat ser att det är betydligt smalare än det högra benet!

Annars så flyter dagarna ihop och jag är inte alltid riktigt säker på vilken veckodag det är eller dagens datum. Rätt så skönt. Jag slipper planera morgondagen i detalj för att hinna med och kan gå omkring i pyjamas dagen lång om det känns så. Och så har jag härliga vänner som ser till att jag kommer utanför husets väggar och luftar på mej!

söndag 13 oktober 2013

Vackert just nu


Sommaren är en fin årstid, men hösten är nog nästan min favorit med alla fina färger och klar luft. Det är inte så mycket jag kan göra utomhus, men med hjälp av flickorna plockade jag en höstbukett som får pryda köksbordet. Jag får njuta av den istället! Och så har vi bakat och kockat för hela slanten. Från rullstolen försöker jag dirigera det hela - akta den heta plåten, vispa ordentligt, mät upp 3 dl socker.....och efteråt ser det ut som om en bomb skulle ha slagit ner i vårt kök!

Nu har jag klarat mej utan värkmedicin i två dagar och känner mej mycket piggare. Man blir så jäkla trött av alla piller! Jag har sovit minst 12 timmar per natt de senaste veckorna - men förstås har jag vaknat titt som tätt och försökt hitta en bekväm ställning. För några nätter sedan drömde jag att jag sågade bort gipset, sprang iväg på en runda, kom tillbaks och limmade fast gipset igen så ingen skulle märka något :)

torsdag 10 oktober 2013

Jag lever!

Jag har överlevt operationen och allt har gått bra! Sedan barnsben har jag hatat allt vad som har med sprutor och blod att göra, men man tycks vänja sej vid allt. Varje dag i två månader framöver måste jag få en spruta i magen med bloduttunnande medicin för att förhindra blodpropp i benet. Tillsvidare har jag inte vågat sticka mej själv, men vet att jag borde lära mej det...

Då jag kom till sjukhuset i Åbo blev jag placerad i ett isolerat rum. Jag förstod inte alls vad det handlade om, förrän en sjuksköterska kom och talade om för mej att mina provresultat var positiva och att jag alltså har fått en "sjukhus-bobba" från Grekland. Därför såg alla sköterskor ut som ufo:n som kom och pratade med mej, dvs de hade skyddskläder på sej. Men operationen kunde genomföras och min läkare sa att akillessenan aldrig skulle ha läkt utan operation, den var helt förstörd. I december (!!) får jag börja träna att gå på foten igen....då finns det säkert inget annat kvar under gipset än hud och benstomme :(

Förtillfället har jag ganska mycket värk och måste vara sängliggande några dagar till så att såret läks ordentligt. Sedan får jag igen ta mej fram i rullstol och på kryckor. Ett helt annorlunda liv än vad jag har varit van med. Igår kväll när jag låg i sängen och läste godnattsaga för flickorna sa E: "Hördu mamma, du ska veta att du kommer att bli ganska tjock när du bara ligger hela tiden, men du behöver int vara orolig, du blir nog smal igen sen när du börjar springa...."

måndag 7 oktober 2013

Ögonblicket innan

T hade lyckats dokumentera ögonblicket innan det sa pang i min akillessena! Imorgon kl. 14 ska jag äntligen infinna mej på operationsbordet. Jag har fått vänta en vecka på alla provresultat - läkarna ville vara säkra på att jag inte har fått någon sjukhusbobba från Grekland. En vecka av värk, speciellt på förmiddagarna, innan jag har kommit igång ordentligt. Säg det onda som inte för med sig något positivt! Det finns inte längre någon i vårt hus som ropar "maaammaaa...." påklädning, tandborstning, tallriken och glaset i diskmaskinen...allt går som på räls efter en veckas träning!

fredag 4 oktober 2013

Fången

Jag känner mej fången - som om någon har bundit fast en stor kägla runt min fot och håller mej instängd. Ibland hoppar jag på kryckor, ibland tar jag mej fram i rullstolen och ibland ålar jag fram på golven med hjälp av armarna. Mommo har hjälpt oss med vardagsbestyren - hon lagar mat, tömmer diskmaskinen, byker, stryker, packar utflyktsväskor och städar kaninburen. Jag gör vad jag kan i min takt - ibland sviker tålamodet och jag tänker skit också, det får vara. Sedan tar jag mej samman igen och knägar på. För första gången idag efter hemresan hade jag lust att ögna igenom våra foton. Här några semesterminnen!






tisdag 1 oktober 2013

En mardröm

OM någon hade berättat för mej att jag kommer att komma hem från vår Greklandssemester i rullstol och att det behövs en hiss för att få mej ombord på planet, så hade jag inte trott på det. Länge trodde jag att det hela var en MARDRÖM och att jag snart skulle vakna upp. Allt började så bra - 30 grader värme, sol från en klarblå himmel och lata dagar vid poolen. Motion i lagom mängd - morgonlänk, vattengymnastik mitt på dagen och så ett gympass på eftermiddagen. Livet log och vi njöt. Tills det plötsligt small till på ett gympapass. Jag trodde att jag sprang in i väggen eller krockade med någon, fattade inte alls vad som hänt. Kröp ut ur salen och förstod att benet var kaputt. Personalen på hotellet fick fram en rullstol och så bar det av till sjukhuset. Något värre har jag aldrig sett - smutsigt, rörigt och ett enda kaos av skrikande människor. Jag kände hur paniken kom krypande, men försökte hålla mej lugn för flickornas skull. Där satt jag  - med kläder våta av svett och en akillessena som gått av. Fick benet gipsat och skrev under ett papper att jag flyger hem på egen risk med gipsat ben (risk för blodpropp). Nu väntar jag på operation och med löftet att kanske kunna ta mina första löpsteg om ett halvt år!

fredag 20 september 2013

Ekorrhjulet

ÄNTLIGEN har det lite, lite lugnat ner sej och det känns som om jag kan börja lätta på takten i ekorrhjulet. Jag som aldrig har haft en mage som reagerat på stress tidigare har fått känna av en mage som protesterar. Kan måhända att det även beror på de otaliga koppar med kaffe som jag har sväpt i mej för att hållas vaken och för att orka med långa arbetsresor. På tisdagen körde jag av och an till Närpes (det blev ca åtta timmars körning) och däremellan har jag varit i Helsingfors och Ekenäs......

Som jag tidigare skrev har jag fått lägga min egen träning på hyllan, men den här veckan har jag börjat smyga in små träningspass där det har funnits några extra minuter tillgodo. Det positiva med att ha knappt om tid är att man vet att man måste träna här och nu om det ska bli av - man slipper den där diskussionen med sej själv om man ska träna nu eller senare. En annan positiv grej är att träningspassen blir effektiva, som till exempel härom dagen då jag märkte att jag sprungit alltför långt för att hinna tillbaks till den tid då barnens hobby slutade. Det blev en slutspurt på ett par kilometer som heter duga!

måndag 16 september 2013

När ska man säga STOP?


Hur mycket fritidsaktiviteter ska man tillåta? När blir det för mycket? Det var frågor som dök upp i mitt huvud då jag satte mej ner med kalendern i knäet för att planera inkommande vecka. Det finns bara en dag i veckan förutom helgen som är tom. För barnen gäller: måndag redskapsgymnastik, tisdag friidrott (snart skidträning), onsdag redskapsgymnastik och fredag ridning. För min äkta hälft är det sähly på onsdag och jakt på veckosluten + diverse förtroendeuppdrag. Ja, och jag springer och skidar beroende på årstid och tid på dygnet då jag kan klämma in det. Ibland har jag dansat zumba, gått på gym eller pilates då tidtabellen har tillåtit.  Tacka vet jag LÖPNING – det passar stressade småbarnsmödrar utmärkt. Ingen dyr utrustning, ingen bestämd tid på dygnet och det är bara att sätta igång utanför dörren..... 

fredag 13 september 2013

Hej hopp det är fredag igen!



Medan storasyster var på friidrottsträning hoppade jag och T längd. Hon älskar att hoppa å skutta och vem vet om hon tänker bli längdhoppare. "Ta ett foto när jag är i luften" sa hon, och jag försökte  fota om och om igen...Halva september har gått och det är fortfarande sommar ute. Nu är det bara att njuta!

fredag 6 september 2013

Morgondimma

De senaste veckorna har det inte funnits någon tid över för egen träning - men imorse drog jag på löpskorna och njöt av morgondimma och en uppstigande sol! HA ETT SKÖNT VECKOSLUT!

onsdag 4 september 2013

Perfekt kalasväder

Bättre kalasväder kunde det inte ha varit! Sol och 20 grader. Det blev allt från säckhoppning till nagelmanikyr. Dagens prinsessa var nöjd!